Den bästa Allsvenska matchen någonsin?

Den brukar kallas det: 5-5 matchen mellan IFK Göteborg – IF Elfsborg torsdagen den 17 augusti 1961.  Den har även blivit framröstad som 1900-talets mest klassiska match av Sveriges fotbollsstatistiker. Självklart ett utnämnande som man får ta med en nypa salt. Hur kan man jämföra matcher som spelades på 1960-talet med matcher som spelas nu. Eller varför inte med matcherna från 1930-talet? Men att matchen är en av de största matcherna i Allsvenskans historia är nog de flesta initierade ense om. I Brunnhages årsbok Fotboll 1961 utnämns matchen till ”en av de förnämsta som utkämpats mellan de anrika klubbarna”. I samma bok jämförs matchen med andra klassiska drabbningar i den svenska fotbollshistorien som cupfinalen 1944 mellan Malmö FF – IFK Norrköping och 1937 års Allsvenska möte mellan AIK – Brage.

1961 är det år som kanske glimmar mest bland Elfsborgs guldår. Det är oftast det året som lyfts fram när våra guld diskuteras. Kanske för att det är senast i tid och att det fortfarande finns ganska mycket folk som verkligen minns och kan berätta om guldet. Gulden på 1930- och 40-talet är det idag få som upplevt själva. En annan orsak är nog att guldet 1961 var överraskande då vi det året var nykomlingar i Allsvenskan. För övrigt första gången som en nykomling knep guldet. Säkert har också det faktum att guldlaget fortsatte spela tillsammans även efter att de avslutat sina aktiva karriärer hjälpt till att göra guldåret till ett begrepp i Elfsborgsledet. Otaliga är de mindre klubbar i Sjuhäradsbygden som genom åren fått mäta sig med ”61-orna” i olika jippo- och vänskapsmatcher.

Tillbaka till den där augustikvällen på Nya Ullevi och 5-5 matchen. Det var Allsvensk seriefinal och inför matchen gick snacket om att det segrande laget hade chansen att koppla ett litet grepp om guldmedaljerna. Lagen hade inför matchen samma poäng men IFK toppade serien med bättre målskillnad. IFK var etablerade i den Allsvenska toppen och hade vunnit guldet tre år tidigare. Elfsborg var nykomlingar efter några år i nästa högsta serien och vårt senaste guld låg två decennier bort. Matchen lockade även med den tidens mått mätt storpublik: 41.908 åskådare (Den näst högsta publiksiffran i ett möte mellan Elfsborg och Göteborg).

Matchen spelades i elljus vilket var ovanligt och ett ganska nytt påfund i början på 60-talet. Elljus och elljus förresten. Mikael Häggström skriver i sin bok 1961 – Guldåret att elljuset snarare var att likna vid ett starkt månsken än den sortens elljus vi är vana vid idag. Speciellt dåligt skall ljuset ha varit kring målen. Som Elfsborgsveteranen Olle Blom sa i en intervju med BT härförleden : ”Det var så skumt ljus att det inte var lätt för målvakterna”

ovegrahn
Ove Grahn gjorde Allsvensk debut i 5-5 matchen.

För Elfsborgs del började dramatiken redan innan match. Laget laddade upp på Hindåsgården där spelarna åt gemensamt och hade en stunds vila innan det var dags för vidare färd mot Göteborg. Den unge (då 18 årige) blivande landslagsspelaren Ove Grahn fick beskedet från lagledare Sture Sundström att Leif ”Gästis” Pettersson inte kunde spela och att Ove skulle få göra Allsvensk debut. Men junioren Ove Grahn gjorde ingen besviken i sin debut. Han var inblandad i åtminstone ett av målen och lovordades i pressen efteråt.

När domaren blåste igång matchen var det IFK som satte fart och tog kommandot direkt. Följaktligen var det också de som tog ledningen i den 18:e minuten då Owe Ohlsson nickade in 1-0 på ett inlägg av Rolf Eklöf. Det första av fyra mål för Owe denna kväll.

Faktum var att när IFK tog ledningen så hade de spelat tio minuter med en man mindre än Elfsborg. I den åttonde minuten skallade Nils ”Tidan” Johansson ihop med vår Roland Sandström. Smällen tvingade ”Tidan” att gå ut och sy ett par stygn. Att sy innebar i detta fallet att åka iväg till Sahlgrenska sjukhuset. Efter 25 minuters frånvaro var ”Tidan” tillbaka och kunde hoppa in i spelet igen.

Som sagt hade IFK dominerat spelbilden inledningsvis men deras ledning blev inte långvarig. Elfsborg replikerade omgående då Henry Larsson strax efteråt dundrade in kvitteringen på en hörna slagen av Jens Söderberg. Efter detta jämnade spelbilden ut sig, Elfsborg tog för sig mer och tog även ledningen i slutet av halvleken. Det var återigen Henry blev målskytt då han efter en fin passning från Roland Samuelsson sköt in 2-1 bakom Gunro Lindberg i IFK:s mål.

En bit in i andra halvleken gjorde Lasse Råberg 3-1 efter förarbete av Ove Grahn och Jens Söderberg. Strax efteråt kunde det hela punkterats då Wigar Bartholdsson hade ett gyllene läge till 4-1 men hans skott smet strax utanför stolpen. I stället svängde matchen igen. På tretton minuter gjorde nu IFK tre mål och vips var de blåvita i ledningen med 4-3. Spelet fortsatte att bölja fram och tillbaka och med tio minuter kvar kunde Lasse Råberg efter en trasslig situation rulla in 4-4 i öppet mål. När Owe Ohlsson strax efteråt gjorde sitt fjärde och IFK:s femte mål så trodde nog många att bägge poängen ändå skulle hamna i Göteborg. Men med tre minuter kvar av matchen var det åter dags för firma Söderberg/Råberg. Jens Söderberg spelade fram Lasse Råberg som med ett skott i målvaktens högra hörn sköt kvällens tionde och sista mål. Lasse Råberg ska alldeles i slutet av matchen haft ett kanonläge att göra 6-5 men IFK:s målvakt räddade den gången.

Efter matchen var de flesta eniga om att detta var en fantastisk match. Omdömmen som att ge guldmedaljer till bägge lagen förekom.

Så här skrev t.ex. Expressen om matchen:
”Ullevidramat går till historien. Det var liksom för mycket att svälja. Ja, sträng taget satt man på Ullevi och bevittnade rena vanvettet”.

”Slutet var egentligen en sluggning, som när två boxare ger allt i ett vilt handgemäng de sista minutrarna”

”Ingen åskådare ångrade sig den kvällen, som går till historien som en av de märkligaste seriefinaler som förekommit – en match som det alltid kommer att talas om i historiska återblickar”

Borås Tidning kallade matchen för en raffelhistoria och skrev bl.a.
”En match som präglades av två typiska anfallslag, där inget hade en tanke på att ge tappt. Tempot var högt uppdrivet och uppgörelsen bjöd på såväl dramatik som tekniska konster”

Men faktum var att direkt efter matchen kunde en viss besvikelse skönjas hos bägge lagen. Hos Elfsborg över att man tappat 3-1 ledningen. Hos IFK över att man tappade in en kvittering i slutminuterna. Och även att man fick spela en stor del av första halvleken med tio man mot Elfsborgs elva.

Om det var den bästa matchen någonsin? Tja, det är väl upp till var och en att bedöma men jag tror inte att de som fanns i publiken den där torsdagskvällen glömmer 5-5 matchen i första taget. En mer rafflande och spännande seriefinal har Allsvenskan inte skådat. Eller som Mikael Häggström skriver om matchen i sin bok 1961 – Guldåret: ”Den kommer aldrig att överträffas, möjligen kan någon match bli lika bra”.

En detalj i sammanhanget är att året innan så hade lagen mötts i en träningsmatch på Nya Ullevi. Även den matchen slutade 5-5.

17 augusti 1961
Matchfakta
IFK Göteborg – IF Elfsborg 5-5 (1-2)
1-0 Owe Ohlsson (18) 1-1 Henry Larsson (19) 1-2 Henry Larsson (43) 1-3 Lars Råberg (57) 2-3 Ingvar Svensson (61) 3-3 Owe Ohlsson (65) 4-3 Owe Ohlsson (72) 4-4 Lars Råberg (80) 5-4 Owe Ohlsson (83) 5-5 Lars Råberg (87)

Publik: 41 908
Domare: Einar Boström, Gävle

IF Elfsborgs lag: Ingemar Haraldsson, Boris Målberg, Leif ”Loket” Olsson, Roland Sandström, Toivo Lundell, Rolf ”Kinis” Johansson, Jens Söderberg, Henry Larsson, Wigar Bartholdsson, Ove Grahn, Lasse Råberg.

Källor:
Häggström Mikael: 1961 – Guldåret
Brunnhages Förlag: Fotboll 1961
Elfsborgsbladet 21 juni 1971
Borås Tidnings 100 års-utgåva om IF Elfsborg

Texten publicerades ursprungligen på http://www.svenskafans.com 2005

Publicerat i Allsvenskan, Elfsborg, Ove Grahn | Lämna en kommentar

Lasse Råberg

Lars Råberg var en av Elfsborgs största spelare under ett drygt decennium, från början av 1950- och några år in på 1960-talet.

rc3a5berg.jpg

Lasse gjorde som egen produkt allsvensk debut redan som 17-åring säsongen 1950/51. Därefter var Råberg en av de tongivande i spelarna i Elfsborg i mer än ett decennium. Han var med under de tunga åren på 50-talet med om föreningens degradering och spel i näst högsta serien. När Elfsborg 1960 vann det allsvenska kvalet var det Lasse Råberg som med sitt 3-1 mål mot IFK Luleå säkrade det allsvenska avancemanget.

Lasse Råberg började sin karriär som högerytter men kom med åren att flyttas över som vänsterytter. Även om Lasses position var som ytter i anfallet kom han även att göra några matcher som högerback.

Guldåret 1961 spelade Lasse 20 av 22 matcher i allsvenskan. I den legendariska 5-5 matchen mot IFK Göteborg på Nya Ullevi gjorde Lasse tre av Elfsborgs mål. De övriga gjordes av Henry Larsson.  Lasse Råberg gjorde även Elfsborgs mål i 1-1 matchen mot Örgryte den 8 oktober. Det oavgjorda resultatet var det som säkrade det allsvenska guldet till IF Elfsborg 1961. Guldsäsongen blev det totalt 11 mål för Lasse. Med det var han tredje bäste målskytt efter Henry Larsson och Wigar Bartholdsson.

Lasse Råberg blev även Elfsborgs första målskytt i Europeiskt cupspel.  Detta genom att göra kvitteringen till 1-1 i 2-3 förlusten borta mot Tasmania Berlin i Intertotocupen 1961.

Efter guldet 1961 kom Lasse Råberg att spela ytterligare två säsonger i gulsvart innan han efter säsongen 1963 varvade ner från elitfotbollen. Totalt blev det 272 serie- och cupmatcher för Lasse i gulsvart. Lasse gjorde på dessa matcher 89 mål.

Råberg gjorde fem landskamper mellan 1952-1961. På dessa blev det fyra mål. Tre av målen kom i 8-1 segern mot Finland i Helsingfors 1952.

Lasse Råberg valdes in i Elfsborgs Hall-of-fame 2015,

 

Publicerat i Elfsborg, Hall of Fame | Lämna en kommentar

Titlar vi minns (?)

Allt är inte Allsvenskan och Svenska cupen. Nedan en lite djupdykning i några av de udda turneringar vi vunnit genom åren. T.ex. är det i år 100 år sedan IFE spelade hem ”Cigarrhandlare Svenssons Vandringspris”.

Sm-guld inomhus 1995

rotting2

Måljublande Mats Rotting  – stor hjälte med sina mål när IFE vann inomhus-SM 1995.

Hur många vet att vi är regerande Svenska Mästare i inomhusfotboll för 11-mannalag? Så kan man uttrycka det då vi vann guld senast den tävlingsformen avgjordes 1995. Då spelade vi som bekant i näst högsta serien. På vägen till titeln slog vi ut Allsvenska lag såsom Öster och Trelleborg i Växjö tipshall. Finalspelet avgjordes sedan fullt logiskt i Sundsvall. Logiskt med tanke på att semifinallagen var Elfsborg, Hammarby, Örebro och Mjällby. I semifinalen besegrade vi Mjällby (2-0) innan vi i finalen ställdes mot det som då brukade kallas Sveriges bästa inomhuslag: Hammarby. Men det var vi som drog det längsta strået genom en 1-0 seger efter mål av Mats Rotting. Rotting gjorde för övrigt även de bägge målen i semifinalen mot Mjällby.

Först DM-mästarna i Five-a-side

Guldet inomhus spädde på förhoppningarna på Allsvenskt avancemang redan 1995 men vi fick som bekant vänta ytterligare ett år. På senhösten 1995 var det åter dags för inomhusfotboll och Västergötlands första senior-DM i five-a-side. Tävlingen gällde även som kval till SM.  Lagom till semifinalen i DM kom dock beskedet om att Elfsborg redan var direktkvalificerat för vidare spel i SM. För våra motståndare gällde det dock som kval… Av bara farten besegrades i alla fall Skövde AIK med 7-2 i semifinalen och Inlands IF med 5-3 i finalen ett par dagar senare. Därmed blev vi de första DM-vinnarna i five-a-side precis som vi tidigare blivit utomhus för seniorer (1908) och juniorer (1921)

SEF:s jubileumsturnering

En av de mer udda turneringarna som vi spelat hem är SEF:s jubileumsturnering från 1978. En tävling som spelades samtidigt som det var uppehåll i Allsvenskan p.g.a. att VM avgjordes borta i Argentina. Tanken var förutom att uppmärksamma SEF också att de Allsvenska lagen skulle hålla igång spelarna under VM-uppehållet.

De Allsvenska lagen delades i två grupper. Elfsborg vann den södra och Hammarby den norra vilket ledde fram till final mellan gruppsegrana på ett ödsligt Ullevi. Bara 783 åskådare fick se Elfsborg vinna med 2-1 efter mål av Ulf Andreasson och Tomas Ahlström. Bajens mål gjordes av Tomas Dennerby. Turneringen rönte inte så stor uppmärksamhet i skuggan av det pågående världsmästerskapet. Bara någon enstaka match lockade mer än 1.000 åskådare. För jämförelsens skull kan nämnas att Elfsborg hade ett allsvenskt publiksnitt på 7.972 och att Allsvenskans totala snitt låg på 6.670. Segern i turneringen belönades bl.a. med en check på 90.000 kronor.

Ciggarrhandlare Svenssons Vandringspris

Icke att förglömma när vi talar om titlar är ”Cigarrhandlare Svenssons Vandringspris” som vi erövrade för gott redan 1917. Detta efter seger mot IFK Borås med 5-1 i den avgörande matchen.

Bland spelarna från det året kan nämnas försvarsklippan Axel Larsson och dåtidens stjärncenter Thure Claesson. Thure var så gott som självskriven som centerforward från tidigt 10-tal tills Sven Jonasson debuterade 1927. Då fick Thure för gott ta steget ut på kanten. Thure hade även tidigare flyttat runt i laget men alltid återkommit till sin centerposition. Axel Larsson blev året efter Elfsborgs förste A-landslagsman när han spelade i 2-0 segern mot Norge på Stockholms stadion i maj 1918. Egentligen var det Thure Claesson som skulle blivit vår förste A-landslagsman men de landskamper han tagits ut till något år tidigare ställdes in på grund av det pågående världskriget.

Det var ett axplock av några av de mer udda turneringarna vi spelat hem genom åren. Kanske blir läge att gräva mer i de historiska arkiven vid annat tillfälle.

Texten skrevs ursprungligen för Elfsborgs Svenska Fans-sida 2007

Publicerat i Elfsborg, Mats Rotting, SM-guld | Lämna en kommentar

Einar Jonasson

170310 einar jonasson

Elfsborgsmålvakten och den långvarige ledaren Einar Jonasson valdes in i Elfsborgs Hall-of-Fame 2015.

Einar gjorde 182 allsvenska matcher och 4 landskamper under sin spelarkarriär. Debuten i A-laget skedde mot Heimer (från Lidköping) 1924. Allsvensk debut blev det under IFE:s debutsäsong i Allsvenskan 1926/27. Närmare bestämt mot GAIS den 25/8 1926. Därefter kom Einar att vara en av Elfsborgs målvakter ända till säsongen 1938/39. Det kunde blivit ännu fler matcher om Einar tvingats dra ner på sitt fotbollsspelande i mitten av 30-talet pga. reumatiska problem. Det hindrade honom dock inte från att hoppa in i målet även de kommande åren men då mer i form av rollen som reservmålvakt.  En anekdot är att Einar inledde guldsäsongen 1936 som en av målvakterna i truppen och spelade några Allsvenska matcher. När guldet sedan bärgades i juni 1936 var Einar istället en i ledarstaben kring IFE:s A-lag.

De fyra landskamperna spelade Einar mellan 1928 och 1932. Debuten skedde mot Polen i Katowice 1 juli 1928. Förlust för Sverige med 1-2. Övriga landskamper var mot Lettland (4-0, 1928), Estland (1-0, 1928) och Tyskland (3-4, 1932) Samtliga fyra landskamper spelades på bortaplan så Einar fick aldrig vakta landslagsmålet hemma på svensk mark.

I Elfsborg blev Einar efter sin spelarkarriär först lagledare men kom med tiden att inneha flera olika ledarposter i föreningen. Bland annat som ordförande i såväl fotbollssektionen som huvudstyrelsen.

Som lagledare presenterades Einar såhär av Alfabolaget på en samlarbild från tidigt 1950-tal: Lugn, pålitlig ledare som aldrig säger för mycket och som kan ta grabbarna på rätt sätt.

På det nationella planet var Einar Jonasson mellan 1952-1961 en av de fyra representanterna i landslagets uttagningskommitté (UK). Innan landslaget fick en fast förbundskapten 1962 togs landslagstruppen ut av en uttagskommitté bestående av fyra personer. Elfsborg hade under en lång tid haft en av platserna i UK i form av Thure Claesson. När Thure med ålderns rätt drog sig tillbaka i början av 1950-talet så blev det Einar Jonasson som tog över hans plats vilket gav fortsatt gulsvart representation i UK. Bland övriga representanter under Einars tid i UK kan nämnas andra legendariska fotbollsledare som Putte Kock och Eric Persson.

Publicerat i Elfsborg, Fotboll, Hall of Fame | Lämna en kommentar

Fotot: Flagghav

16 april 2009

170308 kff ife

Flagghav vid spelarinmarschen när IFE mötte regerande mästarna Kalmar FF på Borås Arena 2009. Matchen slutade 1-1 efter att Elfsborgs mål gjorts av Emir Bajrami.

Laget: Ante Covic – Johan Karlsson, Teddy Lucic, Anders Wikström (Martin Andersson, 15), Mathias Florén – Helgi Danielsson, Anders Svensson – James Keene (Martin Ericsson, 85), Daniel Mobaeck, Emir Bajrami (Joel Johansson, 60) – Denni Avdic

Publicerat i Dagens foto, Elfsborg, Guligan Tifo Support, Guliganerna | Lämna en kommentar

Hasse Ohlsson

170305-hasse-olsson

Hans-Christer ”Hasse” Ohlsson är en av de allra största ledarna i IF Elfsborg, kanske den viktigaste det senaste halvseklet. Genom sitt långvariga engagemang som tränare, lagledare, styrelseledamot mm var han en av portalfigurerna i IF Elfsborg under många år.

Hasse sa själv att han föddes in i föreningen. Han hade sex farbröder som spelat fotboll i IFE. Varav Erik Ohlsson ingick i Elfsborgs första guldlag 1936. Hasses pappa var läktarvakt på Ryavallen så dit fick han följa med som barn.

Själv spelade Hasse i Elfsborgs olika ungdomslag upp till junioråldern. Därefter fångades han upp av legendaren Thure Claesson som sa att ”Du ska bli ledare hos oss”. Som Thure ville blev det oftast, så också denna gång. Hasse blev tränare för olika ungdomslag, juniorlag, B-lag och så småningom assisterande tränare för A-laget. Huvudansvaret för A-laget fick han ta över när IFE var på väg mot degradering från Allsvenskan hösten 1987 och tidigare tränaren Sven Andersson fick gå. Det var dock en situation som var omöjlig att reda ut. Elfsborg av 1987 års upplaga är den sämsta vi ställt på benen i högsta serien. Utöver tränaruppdragen var Hasse under många år även lagledare för A-respektive B-lag.

Mellan 1964-2001 hade Hasse alltid ett lagansvar i IF Elfsborg. Antingen som tränare, assisterande tränare eller lagledare. Efter att han slutat sin aktiva tid som tränare och lagledare innehade Hasse även styrelseposter under några år.

I en intervju med Borås Tidning 2004 beskrev han sina år som Elfsborgsledare så här:
Elfsborg blev som en livsstil för. Under många år gick jag varje dag från tryckeriet (Hasse jobbade på Sjuhäradsbydgdens tryckeri) till Ryavallen och gjorde ungefär en halvtidssyssla där. Fast jag har aldrig missat en timme på jobbet.

Vad Hasse Olsson betytt för IF Elfsborg är svårt att sätta ord på. Men som Stig Hagberg skrev i Elfsborgs hundraårsbok: ”Hasse är enligt mitt tycke en garant för att det som är genuint för IF Elfsborg skall leva vidare” Hasses långvariga engagemang gav IFE:s organisation en välbehövlig kontinuitet och trygghet under många år. Hasse var under decennier en av de stöttepelarna IFE byggdes kring.

Jag kände inte Hasse personligen men han är en av de få personer i Elfsborgs Hall-of-fame som jag faktiskt träffat. Och mitt intryck är att ett större engagemang och hjärta för IFE än Hasses får man leta efter.

Hasse Ohlsson varldes in i Elfsborgs Hall-of-Fame 2015.

Hasse Olsson lämnade oss alldeles för tidigt. Han gick bort 2012, endast 66 år gammal.

Publicerat i Elfsborg | Lämna en kommentar

Fotot: Sundsvall 2003

16 augusti 2003

170302-sun-ife

Vid bortamatchen mot GIF Sundsvall 2003 fick några Elfsborgssupportrar idén att pryda utsiktstornet på Norra Berget med Elfsborgsflaggan. Så med vy över idrottsplatsen och Sundsvall hängde denna Elfsborgsflagga matchdagen.

Matchen som sådan slutade 1-1. Elfsborgs mål gjordes av Hasse Berggren.

Laget i matchen mot Sundsvall:
Johan Wiland – Daniel Ung, Kristoffer Arvhage, Joakim Alexandersson, Johan Sjöberg (Martin Andersson, 55) – Samuel Holmén (Jonas Lundén, 62), Johan Karlsson, Magnus Samuelsson, Andreas Klarström – Lars Nilsson, Hans Berggren (Andreas Drugge, 88)

Efter att någon tagit ner den andra flaggan så hängdes även denna banderoll upp i tornet:

170302-sun-ife-2

 

Publicerat i Allsvenskan, Dagens foto, Elfsborg | Lämna en kommentar

Fotot: Permiärsegern på Borås Arena

17 april 2005

170301-ife-ois

Första matchen på Borås Arena!
Första segern på Borås Arena!
Första segerfirandet på Borås Arena! 

Elfsborg besegrade Örgryte med 1-0 i premiärmatchen på Borås Arena.Historisk målskytt blev Daniel Mobaeck. Då anfallspelare, med tiden tog ju Daniel steget ner på backplats.

Så här var laguppställningen i premiären på Borås Arena:
Johan Wiland – Martin Andersson, Joakim Alexandersson, Johan Sjöberg, Johan Karlsson – Samuel Holmén, Jari Ilola, Magnus Samuelsson, Andreas Klarström (Jonas Lundén, 86) – Daniel Mobaeck (Daniel Alexandersson, 67), Hasse Berggren

 

 

Publicerat i Borås Arena, Dagens foto, Elfsborg, Guliganerna | Lämna en kommentar